I början av januari 2025 begav sig Kjell Bergqvist, hans fru Karin och deras son Leo ut på en till synes oskyldig båttur i Thailand. Målet var ön Koh Talu, ett välbesökt utflyktsmål söder om Hua Hin, känt för sin turkosa skönhet och orörda natur. Vad familjen inte visste då var att den här resan snart skulle bli ett av deras mest traumatiska minnen.
En paradisutflykt som förvandlades till mardröm
Olyckan tros ha inträffat den 6 eller 7 januari, bara dagar innan svenska nyheter började rapportera om dramat. Båten avgick trots att vädervarningar utfärdats – och precis som många andra turister litade Bergqvist och hans familj på att arrangörerna visste vad de gjorde. Men säkerheten visade sig snabbt vara kraftigt eftersatt.
Bara en kort stund efter avfärd började båten ta in vatten. Vågorna slog allt hårdare, och snart tappade besättningen kontrollen. Passagerarna märkte att något var fel, men paniken slog till först när en ung flicka spolades överbord. Då tog instinkterna över. Karin och Leo hoppade i efter henne – utan att tveka. Föräldrainstinkt, överlevnadsinstinkt, allt på en gång.
Ombord blev situationen alltmer desperat. Det fanns inte flytvästar till alla. Många barn fick klamra sig fast vid vuxna medan båten krängde och slog. Flera personer kastade sig i det öppna vattnet utan skydd, mitt bland vassa propellrar och flytande skräp. En man skadade sin arm så svårt att han förlorade känseln. Flera fick rivsår, blåmärken och chockskador.
En revkant räddade liv – men det var bara början
Efter att ha drivit planlöst till havs i timmar strandade båten slutligen på ett korallrev. Det blev räddningen – men också början på nästa utmaning. För att nå hjälp tvingades passagerarna ta sig iland och sedan vandra genom djungel i hetta, med fuktiga kläder, skärsår och skakande ben. Det fanns ingen väg, inga guider – bara instinkten att ta sig framåt.
Väl framme i civilisationen möttes de inte av det man hade hoppats på. Krisstödet var bristfälligt. Det fanns ingen organiserad räddningsinsats. De som behövde vård fick vänta, och de som var i chock fick hantera det själva. Det dröjde innan någon fick rätt hjälp. För många – inklusive familjen Bergqvist – satte detta spår som ännu inte suddats ut.
”Vi trodde vi skulle dö” – livet efteråt
Kjell Bergqvist har varit öppen med hur olyckan påverkat honom. Han beskriver det som att en trygg tillvaro förvandlades till total skräck på bara några minuter. Hans fötter blev svårt skadade – så pass att han inte kunnat gå normalt på länge. Han har haft svårt att sova, svårt att gå vidare. Men mest bekymrad är han för sin son Leo.
Leo, som varit en trygg och modig kille, blev rädd för havet. Rädd för resor. Han sover dåligt, vaknar av mardrömmar. Han går i terapi för att bearbeta det som hänt. Även Karin har drabbats, om än mer tyst. Familjen säger att de fortfarande lever med efterdyningarna – både fysiskt och känslomässigt.
Ett farväl till sitt andra hem
Familjen hade under 17 år bott delar av året i fiskebyn Huay Yang i Thailand. De hade ett hus, vänner, rutiner. De startade till och med en simskola för lokala barn. Det var deras andra hem, deras oas.
Men efter olyckan förändrades allt. Leo ville inte tillbaka. Kjell kände att magin försvunnit. Plötsligt såg han inte längre palmerna – bara minnesbilder av panik. Beslutet kom långsamt men obevekligt: huset måste säljas. De kunde inte längre kalla platsen för sitt hem.
Otillräcklig säkerhet är tyvärr vanligt i Thailand
Det här var inte bara en isolerad olycka. Det var en tragisk påminnelse om att turistsäkerheten i vissa delar av världen fortfarande är otillräcklig. Hur kan en båt tillåtas gå ut i stormvarning? Varför fanns det inte flytvästar till alla? Varför fanns inga nödprocedurer eller utbildad personal ombord?
Svaren uteblev – och det gjorde också myndigheternas stöd. Familjen kände sig övergivna, och Kjell har uttryckt besvikelse över att ingen riktigt tog ansvar. Han menar att det lika gärna kunde ha varit ett massdödsfall. Det var ren tur att ingen dog.
En vändpunkt i livet – när semestern förändrar allt
Familjen Bergqvist har gått vidare, men inte glömt. Olyckan blev en vändpunkt. Från och med nu är resor, säkerhet och val i livet färgade av det som hände i januari 2025. De ser på tillvaron med andra ögon – med en större ödmjukhet, men också med en sorg.
De är tacksamma för att de överlevde, men också medvetna om hur nära det var att de inte gjort det. Och de bär med sig en viktig insikt: hur snabbt livet kan förändras, och hur lite som krävs för att tryggheten ska rämna.